|| Att vara en tjockis, och tillåtas att INTE vara okej med det! ||
Jag har varit mer eller mindre knubbig och tjock hela mitt liv.
De perioder jag INTE varit det, har jag gått på strikt sund diet/kost och tränat mellan 8 och 10 timmar i veckan.
Då menar jag TRÄNAT, hårda pass. Inte promenerat 30 minuter i lufstempo.
Jag har tränat fram blodsmak i munnen och pressat mig till max.
Och älskat det!
Jag har prioriterat det.
Jag trivs med att vara normalviktig, vältränad/trimmad, och jag tycker om att vara frisk.
Och frisk är jag inte när jag bär omkring på mer än 25 kilo för mycket.
Jag tror inte att någon mår bra av att göra detsamma.
Jag har för avsikt att leva 40 år till, och det kommer inte min hälsa att tillåta om jag inte ser till att gå ner i vikt, förbättra konditionen och äta sådan som inte proppar igen mina ådror.
Det handlar om enkel matte.
Inte fullt så enkelt är det att hålla hälsan i gott skick.
Det kräver som jag skrev i början av inlägget en sjuhelvetes disciplin, eftertanke och arbete.
Det kräver också PRIORITERINGAR.
Men, det är värt varje minut i mina ögon.
År 2011 blev jag sjukskriven för utmattning.
Jag hade jobbat 200% under flera år och kroppen sade ifrån å det skarpaste.
Där och då lade jag om mina prioriteringar, och lade min hälsa som prio 1 i livet.
Jag tappade dryga 15 kilo.
Jag tränade, åt väldigt sunt, såg till att få återhämtning och tog hand om mig själv.
Min avkoppling bestod av tid för mig själv.
Tack vare min inställning till hälsan, så återhämtade jag mig på 8 månader från min utmattning.
För träningen och den sunda livsstilen botar inte bara fysiska åkommor, utan även mental ohälsa.
Nu, i början av år 2018, är jag tjockare än någonsin.
Jag har inte varit snäll mot min kropp.
Jag väger lite över 100 kg till mina 169 cm, och det är inte en sund kropp jag lever i.
Lederna sväller av fet mat och snabba kolhydrater, hyn är dassig och obalanserad.
Magen och tarmarna fungerar inte som de ska, och ALLT blir jobbigt.
Flåsig av att gå i trappor, knyta skorna eller bära kassar.
Nej, det är inte en sund livsstil för mig.
När jag påpekar att jag är tjock, så får jag ofta kommentarer som antyder att jag inte tycker om mig själv.
Något jag faktiskt gör, men det behöver inte betyda att jag måste acceptera det faktum att jag är tjock.
Låt mig (och många andra) få tycka att det inte är okej att vi är tjockisar.
Ömka mig inte så fort jag nämner att jag vill och behöver gå ner i vikt.
Motivera mig i stället!
"-Oj, är det så du känner. Behöver du pepp? Behöver du någon som sparkar dig i baken? Kan jag göra något?".
Och bjud mig för tusan inte på godis, kakor eller tårta.
Jag vill inte bara stå på sidan av mitt liv och tillåta att jag fördärvar min kropp och min hälsa.
Om ni ska göra någonting, så knuffa på mig, peppa mig, motivera mig och pusha mig ordentligt!
Hjälp mig på vägen, och stötta mig i det som betyder så mycket för mig!
Jag är under förändring.
Jag har lagt tid och energi åt att fundera ut strategier för min hälsa.
Just nu är jag på socker-detox.
Exploderande huvudvärk, leder som bultar av att blodet kan börja flöda lite lättare i mina ådror,
frossa, svettningar, abstinens; Det mesta som hör en avgiftning till.
Det går över.
Om ett par dagar är huvudvärken borta.
Om 2 veckor har jag inget sötsug längre.
Då är systemet rensat.
Jag har tid hos läkaren för att ta prover och se hur mina värden ser ut,
samt för att få träffa en dietist och få ytterligare en spark i häcken/råd och tips.
Jag har sedan början av året fått in en rutin på att promenera innan jobbet.
I princip varje morgon (jag har missat 5 mornar sedan 3/1) går jag ut och går, med eller utan stavar.
Sedan Rocky kom in i vår familj, så är jag ännu mer motiverad att komma ut på morgonen.
Han är min trogna gångpartner, och han älskar det!
En del i mitt jobb består av att motivera människor till fysisk aktivitet,
och därigenom är jag med och tränar med mina fina adepter varje vecka.
Det järngäng jag har där motiverar mig enormt!
Två av mina närmsta vänner, som jag dessutom hoppas vandra en hel del med,
är också en stor inspiration för mig.
De har en ärlig och öppen syn och inställning till hälsa, och det ger mig pepp!
Mitt stora mål är att vandra Camino de Santiago;
pilgrimsvandringen längs Jakobsleden i Spanien (och Frankrike).
Vandringen (den sträcka jag ska gå) sträcker sig över 80 mil, och jag beräknar den ta ca 4 veckor att slutföra.
På väg till målet ska jag tappa vikt, bygga upp min kropp och jobba vidare med min kondition.
Det blir inte lätt, men det har ingen påstått heller.
Det handlar om prioriteringar, och nu har jag valt att prioritera MIN HÄLSA.
Happy 2018!
Bilder på mig själv från 2011, för egenmotiovation!
De perioder jag INTE varit det, har jag gått på strikt sund diet/kost och tränat mellan 8 och 10 timmar i veckan.
Då menar jag TRÄNAT, hårda pass. Inte promenerat 30 minuter i lufstempo.
Jag har tränat fram blodsmak i munnen och pressat mig till max.
Och älskat det!
Jag har prioriterat det.
Jag trivs med att vara normalviktig, vältränad/trimmad, och jag tycker om att vara frisk.
Och frisk är jag inte när jag bär omkring på mer än 25 kilo för mycket.
Jag tror inte att någon mår bra av att göra detsamma.
Jag har för avsikt att leva 40 år till, och det kommer inte min hälsa att tillåta om jag inte ser till att gå ner i vikt, förbättra konditionen och äta sådan som inte proppar igen mina ådror.
Det handlar om enkel matte.
Inte fullt så enkelt är det att hålla hälsan i gott skick.
Det kräver som jag skrev i början av inlägget en sjuhelvetes disciplin, eftertanke och arbete.
Det kräver också PRIORITERINGAR.
Men, det är värt varje minut i mina ögon.
År 2011 blev jag sjukskriven för utmattning.
Jag hade jobbat 200% under flera år och kroppen sade ifrån å det skarpaste.
Där och då lade jag om mina prioriteringar, och lade min hälsa som prio 1 i livet.
Jag tappade dryga 15 kilo.
Jag tränade, åt väldigt sunt, såg till att få återhämtning och tog hand om mig själv.
Min avkoppling bestod av tid för mig själv.
Tack vare min inställning till hälsan, så återhämtade jag mig på 8 månader från min utmattning.
För träningen och den sunda livsstilen botar inte bara fysiska åkommor, utan även mental ohälsa.
Nu, i början av år 2018, är jag tjockare än någonsin.
Jag har inte varit snäll mot min kropp.
Jag väger lite över 100 kg till mina 169 cm, och det är inte en sund kropp jag lever i.
Lederna sväller av fet mat och snabba kolhydrater, hyn är dassig och obalanserad.
Magen och tarmarna fungerar inte som de ska, och ALLT blir jobbigt.
Flåsig av att gå i trappor, knyta skorna eller bära kassar.
Nej, det är inte en sund livsstil för mig.
När jag påpekar att jag är tjock, så får jag ofta kommentarer som antyder att jag inte tycker om mig själv.
Något jag faktiskt gör, men det behöver inte betyda att jag måste acceptera det faktum att jag är tjock.
Låt mig (och många andra) få tycka att det inte är okej att vi är tjockisar.
Ömka mig inte så fort jag nämner att jag vill och behöver gå ner i vikt.
Motivera mig i stället!
"-Oj, är det så du känner. Behöver du pepp? Behöver du någon som sparkar dig i baken? Kan jag göra något?".
Och bjud mig för tusan inte på godis, kakor eller tårta.
Jag vill inte bara stå på sidan av mitt liv och tillåta att jag fördärvar min kropp och min hälsa.
Om ni ska göra någonting, så knuffa på mig, peppa mig, motivera mig och pusha mig ordentligt!
Hjälp mig på vägen, och stötta mig i det som betyder så mycket för mig!
Jag är under förändring.
Jag har lagt tid och energi åt att fundera ut strategier för min hälsa.
Just nu är jag på socker-detox.
Exploderande huvudvärk, leder som bultar av att blodet kan börja flöda lite lättare i mina ådror,
frossa, svettningar, abstinens; Det mesta som hör en avgiftning till.
Det går över.
Om ett par dagar är huvudvärken borta.
Om 2 veckor har jag inget sötsug längre.
Då är systemet rensat.
Jag har tid hos läkaren för att ta prover och se hur mina värden ser ut,
samt för att få träffa en dietist och få ytterligare en spark i häcken/råd och tips.
Jag har sedan början av året fått in en rutin på att promenera innan jobbet.
I princip varje morgon (jag har missat 5 mornar sedan 3/1) går jag ut och går, med eller utan stavar.
Sedan Rocky kom in i vår familj, så är jag ännu mer motiverad att komma ut på morgonen.
Han är min trogna gångpartner, och han älskar det!
En del i mitt jobb består av att motivera människor till fysisk aktivitet,
och därigenom är jag med och tränar med mina fina adepter varje vecka.
Det järngäng jag har där motiverar mig enormt!
Två av mina närmsta vänner, som jag dessutom hoppas vandra en hel del med,
är också en stor inspiration för mig.
De har en ärlig och öppen syn och inställning till hälsa, och det ger mig pepp!
Mitt stora mål är att vandra Camino de Santiago;
pilgrimsvandringen längs Jakobsleden i Spanien (och Frankrike).
Vandringen (den sträcka jag ska gå) sträcker sig över 80 mil, och jag beräknar den ta ca 4 veckor att slutföra.
På väg till målet ska jag tappa vikt, bygga upp min kropp och jobba vidare med min kondition.
Det blir inte lätt, men det har ingen påstått heller.
Det handlar om prioriteringar, och nu har jag valt att prioritera MIN HÄLSA.
Happy 2018!
Bilder på mig själv från 2011, för egenmotiovation!
